Smakprov - Lönn han går hem han

Smakprov ur Lönn han går hem han

 

Klicka här för baksidestext och köpinformation

 

 

Här nedan följer ett utdrag ur boken. Bakgrunden till avsnittet är att den svenske kungen, Gustaf IV Adolf, har gått i krig mot Napoleons Frankrike. Kriget går emellertid dåligt och Svenska Pommern är hotat. Kungen har därför kallat in förstärkningar från Sverige för att rädda situationen. Bland de regementen som skickar nytt manskap hör Närke-Värmlands som bl.a. kallar Nordmarks kompani till tjänstgöring. Två av kompaniets soldater är Anders Lönn och hans närmste rotegranne Jan Sten.

 

...

 

"När Lönn och Sten och de övriga knektarna från Nordmarks kompani kommer på plats i Pommern i början av mars 1807 är de till en början förlagda i Stralsund. Franska trupper håller staden belägrad sedan den 30 januari, och läget är ansträngt.

 

Från svensk sida gör man vad man kan för att häva belägringen. Hans Henrik von Essen, som för befälet i Stralsund, oroar fienden genom att ideligen skicka ut mindre grupper som anfaller fransmännen. Belägringshären minskas successivt eftersom fransmännen tvingas skicka nytt manskap till Kolberg, som man håller under belägring samtidigt. De svenska utfallen fortsätter dock och i slutet av mars är den franska hären minskad så pass mycket att den nu är numerärt underläg-sen den svenska. En plan tas under tiden fram för en utbrytning från Stralsund. En plan som verkställs den 1 april. Utfallet leder till att den svenska truppen går i strid med fransmännen vid Lüdershagen, tre mil väster om Stralsund. Striden blir häftig med 1 300 stupade fransmän som resultat och en svensk seger. Napoleons män retirerar nu till Stettin. I vilken utsträckning soldater från Närke-Värmland deltar i striden vid Lüdershagen är inte känt, men sannolikt slipper Anders Lönn bevittna händelserna. Regementsskrivaren behöver i alla fall inte göra några noteringar om att vare sig värmländska eller närkingska soldater kom-mer till skada eller mister livet.

 

Med fransmännen bortjagade passar svenskarna nu på att ta det om-kringliggande landet i besittning och samtidigt ockupera öarna Usedom och Wollin.

 

Men glädjen över att ha nått framgångar i kriget är snart över. General Mortier lämnar den 13 april Stettin med 13 000 man och söker sig tillbaka mot svenskarna. Den 16 drabbar Mortier samman med general-major Eberhard von Vegesack och hans vänstra avdelning av den svens-ka armén. I avdelningen ingår bl.a. Närke-Värmlands regemente, och soldaterna vid Nordmarks kompani får känna på krigets villkor. Anders Lönn och hans kamrater möter fransmännen vid Anklam – sydost om Stralsund – men man bjuder inte mycket till motstånd. Bara en av An-ders kamrater såras medan två hamnar i fångenskap när Mortiers trupp tvingar svenskarna att dra sig tillbaka. I och med von Vegesacks reträtt blir en svensk avdelning, som befinner sig i Ückermünde, avskuren av den franska framryckningen. Här finns 1 000 man under överste Car-dells befäl, som dagen därpå blir anfallen av fransmän. Cardells man-skap är inte beredda eftersom man vid tillfället är fullt upptagna med att lasta sin utrustning på fartyg som ska ta dem tillbaka till Stralsund sjö-vägen. Det blir en svensk katastrof och 677 svenskar tas till fånga.

 

Inne i Stralsund inser von Essen att situationen är allvarlig och fattar därför ett beslut om att förhandla med fransmännen. Förhandlingen hålls i Schlatkow och går lätt, eftersom ryssarna sätter press på den franska armén i Ostpreussen. Redan den 18 april går Mortier med på en vapen-vila på obestämd tid och med tio dagars uppsägningstid. Samtidigt age-rar Gustaf IV Adolf och sluter bara två dagar senare ett avtal med Preus-sen om att ställa 12 000 man till den svenske kungens förfogande.

 

Kungen återkommer till Stralsund den 12 maj och tar över befälet över armén. För tillfället kan inte Preussen ställa upp med mer än 4 000 man, men engelsmännen bidrar med 5 500 man som sänds till Rügen. Sammanlagt uppgår de svenska styrkorna nu till 17 500 man. Trots att en del av armén består av dåligt utbildat lantvärn, av ett mycket svagt militärt värde, är Gustaf IV Adolf optimistisk och tror sig kunna uträtta något. Emot sig på fiendesidan står en armé av fransmän som snart kommer att växa till 40 000 man.

 

Den 2 juni känner sig Gustaf Adolf redo för att fortsätta kriget, och säger upp stilleståndsavtalet. Han avvaktar uppsägningstiden ut och sätter den 13 sin armé i rörelse – alla utom engelsmännen som p.g.a. oklara instruktioner väljer att stanna kvar på Rügen.

"

Copyright © 2019. Löntorpet Produktion. All Rights Reserved