Löntorpet

Indelt soldat

En indelt soldat var en slags yrkessoldat. Under det s.k. yngre indelningsverket (1684–1901) utgjordes grunden i den svenska krigsmaktens infanteri av män som var särskilt utvalda till uppgiften som soldat.

Benämningen indelt soldat kommer från namnet Indelningsverket, som var ett administrativt system för att fördela allmänna resurser. När det gällde det militära indelningsverket så delades Sverige upp i små enheter – rotar – som bestod av ett eller flera hemman där bönderna tillsammans skulle skaffa och avlöna en man som skulle vara beredd att uppfylla uppgiften som soldat. Istället för att bönderna i roten betalade skatt till staten för krigsmaktens räkning, var de skyldiga att förse sin soldat med det han behövde.

Indelta soldater anskaffades enbart av och bland landsbygdens invånare, inte i städer. Städerna var däremot ålagda att förse flottan med båtsmän. Det stora flertalet av de indelta soldaterna kom från de lägre samhällsklasserna på landsbygden. Ofta söner till torpare och backstugusittare som inte kunde förvänta sig att ärva en gård som kunde försörja dem. Även yngre bondsöner sökte sig till soldatyrket om de inte väntade sig att få ärva fars gård.

Översatt till dagens förhållanden kan man jämföra en indelt soldat med en deltidsbrandman. Den indelte soldaten var utbildad för sin uppgift, men när han inte tjänstgjorde som soldat levde han ett normalt liv som torpare mitt bland allmogen.

Villkoren för att bli indelt soldat varierade över tid, men i stora drag skulle den man som var intresserad av yrket vara mellan 18 och 30 år, stark och frisk, skötsam och inte brottsligt belastad, läs- och skrivkunnig. I krigstider antogs även äldre män. Det var inte ovanligt att yngre män – gossar – antogs till musikanter, såsom trumslagare eller pipblåsare, och som senare, när de uppnått rätt ålder, även blev vapenbärande soldater.

Det var böndernas uppgift att söka efter en lämplig soldat som de sedan skulle visa upp för ett regementsbefäl – i regel en kompanichef, kapten. Bönderna hade ensamrätt på att anskaffa soldater. Officerarna skulle inte ägna sig åt att skaffa fram nya soldater, men det förekom att de hade egna kandidater som de ville få antagna. Om den uppvisade mannen ansågs lämplig som soldat av kaptenen antogs han.

När en ny soldat var antagen skrevs ett kontrakt mellan soldaten och rotens bönder som reglerade rättigheter och skyldigheter mellan de två parterna. Det skilde mellan olika delar av landet, men i allmänhet var rotebönderna skyldiga att hålla sin soldat med en bostad med möjlighet till egen odling, uniform och utrustning, betala en lön i kontanter och in natura i form av utsäde, spannmål, kött och fläsk.

För att en indelt soldat skulle bli formellt antagen var han tvungen att bli granskad vid en så kallad generalmönstring. Denna mönstring hölls vart tredje eller fjärde år i samband med sommarens stora regementsmöte på regementets övningsplats. Om han mötte kraven för att kunna bli antagen blev han slutligen godkänd – approberad. I och med detta godkännande kunde han kvittera ut den andra halvan av den summa kontanter som han blev utlovad i värvningspeng – städja – när han antogs av bönderna.

Många indelta soldater blev uppskattade gäster på kalas där de var populära underhållare med sina berättelser från militära övningar eller arbetskommenderingar. Att bara ha varit på sommarens regementsmöte på regementets övningshed imponerade på många som i stort sett aldrig varit utanför den egna socknen, annat än när det var dags för höstmarknad. Om de varit i krig fascinerades åhörarna av att de satt tillsammans med någon som varit utomlands.

En indelt soldat var kontrakterad tills vidare. Det fanns ingen bortre gräns. Vid varje generalmönstring granskades hans hälsa och duglighet, och var dessa tillfredsställande fick han ha kvar sin tjänst. Annars gavs han avsked. Ålder var i sig ingen grund för avsked. Han kunde även själv begära avsked om han kände att hälsan inte längre var med honom eller om han hittat en annan försörjning.

När en indelt soldat tjänstgjort i 25 år (vissa tider under epoken 30 år) och uppnått 50 års ålder kunde han ha rätt till en pension efter avskedet, om han skött sig väl. Många soldater kämpade för att få vara kvar i tjänst tills man uppnått rätt antal tjänstgöringsår, trots att hälsan började svikta. Om det bara återstod något enstaka år till att pensionsåldern skulle uppnås, men att hälsan gjorde att soldaten inte kunde vara kvar, kunde soldaten bli avskedad på expektans, vilket innebar att soldaten ändå kunde få en pension, men först efter att det gått det antal år som återstod för att uppnå pensionsåldern. Om soldaten skulle beviljas pension och vilken ersättning han skulle få bestämdes av Vadstena Krigsmanshus.

Efter avskedet fick soldaten söka sig en ny utkomst. I regel var han tvungen att flytta ifrån soldattorpet, som istället hans efterträdare skulle ta över. I regel hade den avskedade soldaten inget farsarv i form av gård eller torp, att falla tillbaka på. Var han fortfarande arbetsför fann han förmodligen ett torp eller backstuga och lite mark att odla. Om hälsan var dålig väntade fattigvården för många.